Dag 50, Yrande i Japan!
Hej Hej!
Nu var det ett tag sen, men på vägen till Japan har det varit riktigt kass mottagning på internet så det har inte funkat att skriva. Igår anlände i till Yokohama i Japan alldeles i närheten av Tokyo. Vägen dit har varit lite kämpig med allt gungande fram och tillbaka. Vi kom iallafall fram till Yokohama till slut efter 17 dagar utan land i sikte. Att jag och Jissta skulle i land var det inget snack om. Vi gick upp till Kapten och fixade casch en stund efter att vi förtöjt i hamnen. Förtöjningen gick btw lite sådär eftersom springet fastnade i bogpropellen och kapade därmed av trossen. Vi fick gå ut en bit och förtöja om igen lite random men det gick bra till slut.
Jag och Jissta bestämde oss för att ta ett cykeläventyr. Så vi gick helt enkelt ner och drog ut par finfina hojar, eller ja, min var iallafall splirrans ny medan Jissta fick en rejäl budgetbike som säkerligen hade ett bästföredatum som gick ut runt 1982 eller dylikt. Men inte var väl han bitter för det?
Vi cyklade iväg iallafall och dirr utanför gaten står.... Batmobilen.. Av alla jäkla bilar. Vet inte varför, eller vad den gjorde där. Men fin var den. Jissta tog några fina kort på den och vi cyklade vidare mot vårt mål som var seamans club som låg en bit därifrån. Inte jättelätt och hitta kanske och japanarna vi frågade verkade inte alls uppmärksamma att vi var utomsocknes så allt vi fick till svar var obegripligt yrande på Japanska.
Till slut hittade jag en trevlig tjej som hade hyfsad engelska, hon visade vägen ganska skapligt så till slut kändes det som vi var på rätt väg. Vi kom fram till slut efter att vi frågat ytterliggare en japanes som satt i en liten bil med en blå lampa på taket. Han lotsade oss fram till stället med att köra jämsides med oss. För skön farbror. Väl inne på seamans club lirade vi biljard och roade oss på bästa tänkbara sätt. Tillbaka skulle vi så småningom. Direkt när vi kom ut sitter en stor monstersvart Korp med 3 meter lång näbb och stirrar på oss. Jag och Jissta rusade in igen. Vi hade aldrig sett något liknande på så nära håll förut?
Till slut tog vi oss mod och gick ut igen och passerade korpen som stirrade ihärdigt på oss. När vi gått förbi den beslutade vi oss för att vända om för att fota besten också. Jissta stod och darrade kameran medan jag gömde mig i trappan. Jissta är ju inte direkt någon mästerfotograf men någon vass bild tror jag han fick iallafall.
Med mig i täten och med mitt lokalsinne hade vi inga problem att hitta tillbaka till fartyget. Ytterliggare ett lyckat äventyr i land för mig och Jissta! Jag fick dessutom användning för de få ord jag lärt mig på japanska (tack till miaskoja), därför var jag extra nöjd när vi kom tillbaka.
Nu är vi påväg till en ny hamn i Japan som heter Kobe och det är en av 7 hamnar vi ska till här i Japan innan vi ska till Kina och därefter genom indiska oceanen, Singapore, Suezkanalen, Turkiet, Grekland och Algeriet (av alla ställen). Längtar ganska rejält till indiska ocenaen med värme igen. Denna gången blir det ännu bättre dessutom med superfläkten jag fick av Freddie innan han och Gualbert mönstrade av igår.
Vet att jag lovade berätta om äventyren efter Manzanillo i Panama i detta inlägget, men det kommer förmodligen imorgon. Jag är fortfarande slut efter all sushi som japaneserna kom ombord med igår i Yokohama.
Dagens tips! Gå all in på väljandet av cykel när ni ska cykla runt i Japan, och försök inte ens läsa vägskyltarna....
/JP
Nu var det ett tag sen, men på vägen till Japan har det varit riktigt kass mottagning på internet så det har inte funkat att skriva. Igår anlände i till Yokohama i Japan alldeles i närheten av Tokyo. Vägen dit har varit lite kämpig med allt gungande fram och tillbaka. Vi kom iallafall fram till Yokohama till slut efter 17 dagar utan land i sikte. Att jag och Jissta skulle i land var det inget snack om. Vi gick upp till Kapten och fixade casch en stund efter att vi förtöjt i hamnen. Förtöjningen gick btw lite sådär eftersom springet fastnade i bogpropellen och kapade därmed av trossen. Vi fick gå ut en bit och förtöja om igen lite random men det gick bra till slut.
Jag och Jissta bestämde oss för att ta ett cykeläventyr. Så vi gick helt enkelt ner och drog ut par finfina hojar, eller ja, min var iallafall splirrans ny medan Jissta fick en rejäl budgetbike som säkerligen hade ett bästföredatum som gick ut runt 1982 eller dylikt. Men inte var väl han bitter för det?
Vi cyklade iväg iallafall och dirr utanför gaten står.... Batmobilen.. Av alla jäkla bilar. Vet inte varför, eller vad den gjorde där. Men fin var den. Jissta tog några fina kort på den och vi cyklade vidare mot vårt mål som var seamans club som låg en bit därifrån. Inte jättelätt och hitta kanske och japanarna vi frågade verkade inte alls uppmärksamma att vi var utomsocknes så allt vi fick till svar var obegripligt yrande på Japanska.
Till slut hittade jag en trevlig tjej som hade hyfsad engelska, hon visade vägen ganska skapligt så till slut kändes det som vi var på rätt väg. Vi kom fram till slut efter att vi frågat ytterliggare en japanes som satt i en liten bil med en blå lampa på taket. Han lotsade oss fram till stället med att köra jämsides med oss. För skön farbror. Väl inne på seamans club lirade vi biljard och roade oss på bästa tänkbara sätt. Tillbaka skulle vi så småningom. Direkt när vi kom ut sitter en stor monstersvart Korp med 3 meter lång näbb och stirrar på oss. Jag och Jissta rusade in igen. Vi hade aldrig sett något liknande på så nära håll förut?
Till slut tog vi oss mod och gick ut igen och passerade korpen som stirrade ihärdigt på oss. När vi gått förbi den beslutade vi oss för att vända om för att fota besten också. Jissta stod och darrade kameran medan jag gömde mig i trappan. Jissta är ju inte direkt någon mästerfotograf men någon vass bild tror jag han fick iallafall.
Med mig i täten och med mitt lokalsinne hade vi inga problem att hitta tillbaka till fartyget. Ytterliggare ett lyckat äventyr i land för mig och Jissta! Jag fick dessutom användning för de få ord jag lärt mig på japanska (tack till miaskoja), därför var jag extra nöjd när vi kom tillbaka.
Nu är vi påväg till en ny hamn i Japan som heter Kobe och det är en av 7 hamnar vi ska till här i Japan innan vi ska till Kina och därefter genom indiska oceanen, Singapore, Suezkanalen, Turkiet, Grekland och Algeriet (av alla ställen). Längtar ganska rejält till indiska ocenaen med värme igen. Denna gången blir det ännu bättre dessutom med superfläkten jag fick av Freddie innan han och Gualbert mönstrade av igår.
Vet att jag lovade berätta om äventyren efter Manzanillo i Panama i detta inlägget, men det kommer förmodligen imorgon. Jag är fortfarande slut efter all sushi som japaneserna kom ombord med igår i Yokohama.
Dagens tips! Gå all in på väljandet av cykel när ni ska cykla runt i Japan, och försök inte ens läsa vägskyltarna....
/JP
Dag 44 - Bottenslaget, vägen till hamnen & vinst!
God kväll! Klockan här nu har precis slaget fem minuter över 6 på kvällen, jag är nyduschad och ren.
Gårdagen innehöll faktiskt en del bravurer. Jag och styrman satan lyckades pricka in massa italienska serie A-matcher vilket inbringade 500 kronor till netto på vårt betwaykonto. Klirret i kassan har ökat med 110% än så länge men känner jag mig själv och styrman satan rätt kommer vi säkerligen gå all in på någon match vi anser sig vara säker och därmed loosa allt. Men men, det är ju inte en testikel man förlorar direkt. Vårt mål är ändå att ha kvar pengarna till Suez kanalen om vi lyckas ta oss förbi piraterna i adenviken utanför Somalia först. Men det är väl ett senare problem. Troja åt också upp Mora igår på bortaplan vilket var skönt! Ett steg närmre 15 000 riksdaler.
Gungandet fortsätter och man har nu vant sig vid att få frågan om man skitit på sig varje gång man går i korridoren, mässen eller liknande. Kafferasten kl 3 var skön som vanligt, dock hade jag en skvätt kvar i koppen när jag gick ut från fikarummet. Jag stannade upp i mässen för att rycka åt mig en kärnfri vindruva då båtjäveln får bottenslag (luft kommer emellan skrovet och vattnet och det resulterar i ett bottenslag liknande ett litet jordskalv). Allt skakar till och givetvis skvätter bottenskrapet upp i kaffekoppen upp på tröjan. Till råga på allt, jag tappar vindruvan som ramlar ner på durken och börjar rulla runt åt alla möjliga håll. Givetvis kommer Kapten med sin stora mage förbi med ett fett dragande på smilbanden och säger:
- Jaha, det var meddelandet att kafferasten var slut.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde inget av det utan muttrade iväg istället.
I denna stund förs mina minnen tillbaka på Southampton där vi hade en kort sejour innan vi korsade Atlanten. Jag skulle iväg själv in till stan och yra så jag beställde en taxi och åkte in, var noga med att kolla vägen för att sedan kunna hitta tillbaka utan taxi. Jag och min dåvarande handledare Styrman Jånni Balle hade kommit överens om att jag inte skulle återvända till fartyget förrän jag hittat minst 3 snygga brudar.
Förtvivlat gick jag igenom det stora köpcentret fram och tillbaka, ut på stan, och in i köpcentret igen men utan vidare resultat. När det var 1 timme kvar till fartygets avgång gav jag upp. Resultatet blev 1,5 potentiella fad-ar på 3 timmars sökande. Mission impossible hade misslyckats och det hade nog fan i mig inte ens spelat någon roll om jag så haft Tom Cruises hjälp. Jånni balle var givetvis medveten om vilket uppdrag han hade gett mig så han var knappast förvånad när jag kom tillbaka. När jag väl kom tillbaka ja. För på min väg hem hade jag givetvis inte så bra pejl på läget som jag trodde. Jag började gå i rätt riktning antar jag men att hitta tillbaka var lättare sagt en gjort.
Jag gjorde såsom jag antar många andra gjort i min sits, jag skulle fråga någon av den inhemska befolkningen. Första bästa tant jag såg kom emot mig och jag hann inte reflektera över varför hon hade solglasögon på sig en molnig dag, utan av ren reflex får jag ur mig något i stil med:
- Excuse me, can you point in the direction to the port?
Redan när orden lämnat min mun insåg jag mitt misstag. Tanta var ju för fasen blind. Till svar fick jag något i stil med ett muttrande "Very funny" samtidigt som hon fortsatte gå vidare.
Borde jag skämmas eller ska jag vara glad över att jag kan stryka från min bucket list: "Fråga en blind om vägen"? Det var ju faktiskt helt omedvetet och det är väl därför jag nu i efterhand kan skratta lite åt det med gott samvete.
Jånni balle skrattade iallafall så gott när jag kom tillbaka att han höll på och ramla ur stolen.
För att reda ut det här med styrman satan, så är han min nuvarande handledare. Han är överstyrman och löste av min dåvarande handledare, "överstyrman Jånni balle" i Manzanillo i Panama. Styrman satans namn har lika mycket anknytning till hans personlighet som Stilla havet har. Nej, för att citera honom själv: "Nej jag säger aldrig emot, jag är ju följsam som en katt." Han har rätt. Hans godhet ligger i samma klass som Pålles.
Vi har för övrigt en bastuklubb. Vi bastar i princip när det är dags att raka skägg. I början trodde jag vi bastade och passade på att raka oss efteråt. Egentligen är det att vi ska raka oss och passar på och basta. För skön idé av styrman satan som alltid filar fötterna efter varje dusch. "en lumpenskada" som han själv vill uttrycka det.
Långt, långt inlägg. Nästa inlägg kommer handla lite mer om vad som hände efter mitt och Jisstas äventyr i Manzanillo i Panama.
Panamakanalen, krokodilerna, utbjudandet av maten, delfinerna, havsköldpaddan samt Port Hueneme som blev ett underbart äventyr helt oplanerat p.g.a mitt dåliga geografisinne!
Dagens tips: Var alltid beredd!
Puss&kram
/JP
Gårdagen innehöll faktiskt en del bravurer. Jag och styrman satan lyckades pricka in massa italienska serie A-matcher vilket inbringade 500 kronor till netto på vårt betwaykonto. Klirret i kassan har ökat med 110% än så länge men känner jag mig själv och styrman satan rätt kommer vi säkerligen gå all in på någon match vi anser sig vara säker och därmed loosa allt. Men men, det är ju inte en testikel man förlorar direkt. Vårt mål är ändå att ha kvar pengarna till Suez kanalen om vi lyckas ta oss förbi piraterna i adenviken utanför Somalia först. Men det är väl ett senare problem. Troja åt också upp Mora igår på bortaplan vilket var skönt! Ett steg närmre 15 000 riksdaler.
Gungandet fortsätter och man har nu vant sig vid att få frågan om man skitit på sig varje gång man går i korridoren, mässen eller liknande. Kafferasten kl 3 var skön som vanligt, dock hade jag en skvätt kvar i koppen när jag gick ut från fikarummet. Jag stannade upp i mässen för att rycka åt mig en kärnfri vindruva då båtjäveln får bottenslag (luft kommer emellan skrovet och vattnet och det resulterar i ett bottenslag liknande ett litet jordskalv). Allt skakar till och givetvis skvätter bottenskrapet upp i kaffekoppen upp på tröjan. Till råga på allt, jag tappar vindruvan som ramlar ner på durken och börjar rulla runt åt alla möjliga håll. Givetvis kommer Kapten med sin stora mage förbi med ett fett dragande på smilbanden och säger:
- Jaha, det var meddelandet att kafferasten var slut.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde inget av det utan muttrade iväg istället.
I denna stund förs mina minnen tillbaka på Southampton där vi hade en kort sejour innan vi korsade Atlanten. Jag skulle iväg själv in till stan och yra så jag beställde en taxi och åkte in, var noga med att kolla vägen för att sedan kunna hitta tillbaka utan taxi. Jag och min dåvarande handledare Styrman Jånni Balle hade kommit överens om att jag inte skulle återvända till fartyget förrän jag hittat minst 3 snygga brudar.
Förtvivlat gick jag igenom det stora köpcentret fram och tillbaka, ut på stan, och in i köpcentret igen men utan vidare resultat. När det var 1 timme kvar till fartygets avgång gav jag upp. Resultatet blev 1,5 potentiella fad-ar på 3 timmars sökande. Mission impossible hade misslyckats och det hade nog fan i mig inte ens spelat någon roll om jag så haft Tom Cruises hjälp. Jånni balle var givetvis medveten om vilket uppdrag han hade gett mig så han var knappast förvånad när jag kom tillbaka. När jag väl kom tillbaka ja. För på min väg hem hade jag givetvis inte så bra pejl på läget som jag trodde. Jag började gå i rätt riktning antar jag men att hitta tillbaka var lättare sagt en gjort.
Jag gjorde såsom jag antar många andra gjort i min sits, jag skulle fråga någon av den inhemska befolkningen. Första bästa tant jag såg kom emot mig och jag hann inte reflektera över varför hon hade solglasögon på sig en molnig dag, utan av ren reflex får jag ur mig något i stil med:
- Excuse me, can you point in the direction to the port?
Redan när orden lämnat min mun insåg jag mitt misstag. Tanta var ju för fasen blind. Till svar fick jag något i stil med ett muttrande "Very funny" samtidigt som hon fortsatte gå vidare.
Borde jag skämmas eller ska jag vara glad över att jag kan stryka från min bucket list: "Fråga en blind om vägen"? Det var ju faktiskt helt omedvetet och det är väl därför jag nu i efterhand kan skratta lite åt det med gott samvete.
Jånni balle skrattade iallafall så gott när jag kom tillbaka att han höll på och ramla ur stolen.
För att reda ut det här med styrman satan, så är han min nuvarande handledare. Han är överstyrman och löste av min dåvarande handledare, "överstyrman Jånni balle" i Manzanillo i Panama. Styrman satans namn har lika mycket anknytning till hans personlighet som Stilla havet har. Nej, för att citera honom själv: "Nej jag säger aldrig emot, jag är ju följsam som en katt." Han har rätt. Hans godhet ligger i samma klass som Pålles.
Vi har för övrigt en bastuklubb. Vi bastar i princip när det är dags att raka skägg. I början trodde jag vi bastade och passade på att raka oss efteråt. Egentligen är det att vi ska raka oss och passar på och basta. För skön idé av styrman satan som alltid filar fötterna efter varje dusch. "en lumpenskada" som han själv vill uttrycka det.
Långt, långt inlägg. Nästa inlägg kommer handla lite mer om vad som hände efter mitt och Jisstas äventyr i Manzanillo i Panama.
Panamakanalen, krokodilerna, utbjudandet av maten, delfinerna, havsköldpaddan samt Port Hueneme som blev ett underbart äventyr helt oplanerat p.g.a mitt dåliga geografisinne!
Dagens tips: Var alltid beredd!
Puss&kram
/JP
Bättre sent än aldrig?
Äntligen! Äntligen kommer bloggen om den fantastiska jordenrunt-resan... Så tänker nog många av er, inte. Men en del av er kanske gör det. Vad vet jag? Jag tänker iallafall inte som många andra skylla detta påhitt på "efter påtryckningar", vilket är lite småkul på sitt sätt. Ni som vet med er att ni mer än gärna skyller ert blogguppdaterande på "efter påtryckningar", vill ni då få oss läsare att tro att folk tjatat på er för att lägga upp ytterliggare ett lamt inlägg om ert innehållslösa liv? Yäyä, jag har då inte haft några påtryckningar om att blogga, kanske en och annan fråga, "Ska du inte skaffa blogg nu när du är ute på sjön och reser"? Mer än så är det inte. Nu är den saken ur världen, skönt!
Klockan är 19.02, måndagkväll (tror jag). Det börjar bli svårt att hålla rätt på tiden och dagar när allting ändras hela tiden. Vi passerade internationella datumlinjen i torsdags vilket rent praktiskt innebär att vi sket helt enkelt i fredagen och hoppade direkt från torsdag till lördag istället. Varför inte liksom? Iallafall i denna stund ligger vi 11 timmar före svensk tid och vi är mitt ute i ingenstanns på ett hav vid namn stilla havet (som för övrigt har 0 anknytning till sitt namn, en dumstrut till idioten som döpt havet). Vi är påväg till Japan och beräknas anlända 21 februari om allt går som det skall (vilket det inte gör när 8 meter höga vågor piskar upp mot backen (förliga delen av fartyget). När man väl tror att vågen är över och man plockat upp fotoalbum, kronblom samt lyckopiller från durken, ja då slår våghelvetet upp under faryget på den aktra avdelningen. Jaja, "vad gör man inte för de små liven" citerat av styrman satan.
Jag har massor intressanta och roliga saker att dela med mig av. Men det kommer ta ett tag att hinna ikapp, eftersom min sjöresa påbörjades 5 januari i Bremerhaven (Tyskland). Vidare har jag hunnit med Zeerbrügge (Belgien), Southampton (England), därefter korsat Atlanten (gissa vem som stod uppe på bryggan och agerade rorgängare (styrde) och samtidigt sjöng GES underbara "När vi gräver guld i USA då?).
Efter korsningen av Atlanten smög vi oss in i Karibien och smekte ytterkanten av den ökända Bermudatrianglen förbi Mona Island och Puerto rico och rakt mot Manzanillo (Panama). För övrigt tillbringade jag den mesta lediga tiden då uppe på soldäck vid poolen fyllt med kristallklart havsvatten. Jack Sparrow och annat fiskfolk kom också förbi en av dagarna på ett nybakat wienerbröd lagom till 10kaffet.
Väl inne i Manzanillo var det en självklarhet att jag och maskinbefälseleven Jimmy (Jissta) skulle iland och yra. Det blev ett äventyr vi sent kommer glömma. Detaljer om äventyret utelämnas av olika skäl. Iallafall beställde vi en taxi ner till downtown av en cool säkerhetsvakt med ett halvt vapenskåp på sig. Vi väntade 10, 20, 30 minuter. Inte mycket hände. Jag är ju inte den som inte visar mitt missnöje i vanliga fall, men den här gången var både jag och Jissta lite försiktiga. Om ni sett Den gröna milen och tänker på den mörkhyade fången? Ge honom lite granater, pistoler, batonger och annat smått och gott så hade ni nog inte heller varit så kaxiga. För övrigt kunde han inte ens engelska. Och de ord jag och Jissta kunde på spanska var i princip bara ord som inte lämpar att sägas till någon, allra minst till den här besten. Vi avvaktade.
Taxichaffisen kom till slut. Jag har ändå åkt taxi i en del märkliga länder men det här tar ändå priset. Att det inte fanns bälten i bilen och att det var oförståeligt hur chaffisen kunde ha körkort har hänt innan. Men inte att hela instrumentpanelen är igenplastad vilket betyder rent konkret: Ingen hastighetsmätare, varvräknare, bensinmätare, oljenivåmätare m.m. Fast iofs... Vad ska man med hastighetmätare till i ett land som inte har hastighetsskyltar på vägarna? Och där vägarna i innerstaden dessutom håller sämre klass är vägen in till Hubbe i Stenslanda. Högerregel? Eller inte, tuta först, kör först. Högertrafik? Njaa, kör där det finns utrymme. Allt som hände efter vi stigit ur taxibilen kommer inte att tas upp här. Men ett äventyr, 4,5/5 slöjstjärtar utan tvekan.
Nu känns det som första inlägget blivit lite långt, förlåt. Men det finns mycket mer som hänt så fortsätt läs ni som vill!
Dagens tips: Kronblom! Vilket stjärna, Läs gärna samtidigt som ni sitter och skiter, det är världsklass!
/JP
