Dag 44 - Bottenslaget, vägen till hamnen & vinst!
God kväll! Klockan här nu har precis slaget fem minuter över 6 på kvällen, jag är nyduschad och ren.
Gårdagen innehöll faktiskt en del bravurer. Jag och styrman satan lyckades pricka in massa italienska serie A-matcher vilket inbringade 500 kronor till netto på vårt betwaykonto. Klirret i kassan har ökat med 110% än så länge men känner jag mig själv och styrman satan rätt kommer vi säkerligen gå all in på någon match vi anser sig vara säker och därmed loosa allt. Men men, det är ju inte en testikel man förlorar direkt. Vårt mål är ändå att ha kvar pengarna till Suez kanalen om vi lyckas ta oss förbi piraterna i adenviken utanför Somalia först. Men det är väl ett senare problem. Troja åt också upp Mora igår på bortaplan vilket var skönt! Ett steg närmre 15 000 riksdaler.
Gungandet fortsätter och man har nu vant sig vid att få frågan om man skitit på sig varje gång man går i korridoren, mässen eller liknande. Kafferasten kl 3 var skön som vanligt, dock hade jag en skvätt kvar i koppen när jag gick ut från fikarummet. Jag stannade upp i mässen för att rycka åt mig en kärnfri vindruva då båtjäveln får bottenslag (luft kommer emellan skrovet och vattnet och det resulterar i ett bottenslag liknande ett litet jordskalv). Allt skakar till och givetvis skvätter bottenskrapet upp i kaffekoppen upp på tröjan. Till råga på allt, jag tappar vindruvan som ramlar ner på durken och börjar rulla runt åt alla möjliga håll. Givetvis kommer Kapten med sin stora mage förbi med ett fett dragande på smilbanden och säger:
- Jaha, det var meddelandet att kafferasten var slut.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde inget av det utan muttrade iväg istället.
I denna stund förs mina minnen tillbaka på Southampton där vi hade en kort sejour innan vi korsade Atlanten. Jag skulle iväg själv in till stan och yra så jag beställde en taxi och åkte in, var noga med att kolla vägen för att sedan kunna hitta tillbaka utan taxi. Jag och min dåvarande handledare Styrman Jånni Balle hade kommit överens om att jag inte skulle återvända till fartyget förrän jag hittat minst 3 snygga brudar.
Förtvivlat gick jag igenom det stora köpcentret fram och tillbaka, ut på stan, och in i köpcentret igen men utan vidare resultat. När det var 1 timme kvar till fartygets avgång gav jag upp. Resultatet blev 1,5 potentiella fad-ar på 3 timmars sökande. Mission impossible hade misslyckats och det hade nog fan i mig inte ens spelat någon roll om jag så haft Tom Cruises hjälp. Jånni balle var givetvis medveten om vilket uppdrag han hade gett mig så han var knappast förvånad när jag kom tillbaka. När jag väl kom tillbaka ja. För på min väg hem hade jag givetvis inte så bra pejl på läget som jag trodde. Jag började gå i rätt riktning antar jag men att hitta tillbaka var lättare sagt en gjort.
Jag gjorde såsom jag antar många andra gjort i min sits, jag skulle fråga någon av den inhemska befolkningen. Första bästa tant jag såg kom emot mig och jag hann inte reflektera över varför hon hade solglasögon på sig en molnig dag, utan av ren reflex får jag ur mig något i stil med:
- Excuse me, can you point in the direction to the port?
Redan när orden lämnat min mun insåg jag mitt misstag. Tanta var ju för fasen blind. Till svar fick jag något i stil med ett muttrande "Very funny" samtidigt som hon fortsatte gå vidare.
Borde jag skämmas eller ska jag vara glad över att jag kan stryka från min bucket list: "Fråga en blind om vägen"? Det var ju faktiskt helt omedvetet och det är väl därför jag nu i efterhand kan skratta lite åt det med gott samvete.
Jånni balle skrattade iallafall så gott när jag kom tillbaka att han höll på och ramla ur stolen.
För att reda ut det här med styrman satan, så är han min nuvarande handledare. Han är överstyrman och löste av min dåvarande handledare, "överstyrman Jånni balle" i Manzanillo i Panama. Styrman satans namn har lika mycket anknytning till hans personlighet som Stilla havet har. Nej, för att citera honom själv: "Nej jag säger aldrig emot, jag är ju följsam som en katt." Han har rätt. Hans godhet ligger i samma klass som Pålles.
Vi har för övrigt en bastuklubb. Vi bastar i princip när det är dags att raka skägg. I början trodde jag vi bastade och passade på att raka oss efteråt. Egentligen är det att vi ska raka oss och passar på och basta. För skön idé av styrman satan som alltid filar fötterna efter varje dusch. "en lumpenskada" som han själv vill uttrycka det.
Långt, långt inlägg. Nästa inlägg kommer handla lite mer om vad som hände efter mitt och Jisstas äventyr i Manzanillo i Panama.
Panamakanalen, krokodilerna, utbjudandet av maten, delfinerna, havsköldpaddan samt Port Hueneme som blev ett underbart äventyr helt oplanerat p.g.a mitt dåliga geografisinne!
Dagens tips: Var alltid beredd!
Puss&kram
/JP
Gårdagen innehöll faktiskt en del bravurer. Jag och styrman satan lyckades pricka in massa italienska serie A-matcher vilket inbringade 500 kronor till netto på vårt betwaykonto. Klirret i kassan har ökat med 110% än så länge men känner jag mig själv och styrman satan rätt kommer vi säkerligen gå all in på någon match vi anser sig vara säker och därmed loosa allt. Men men, det är ju inte en testikel man förlorar direkt. Vårt mål är ändå att ha kvar pengarna till Suez kanalen om vi lyckas ta oss förbi piraterna i adenviken utanför Somalia först. Men det är väl ett senare problem. Troja åt också upp Mora igår på bortaplan vilket var skönt! Ett steg närmre 15 000 riksdaler.
Gungandet fortsätter och man har nu vant sig vid att få frågan om man skitit på sig varje gång man går i korridoren, mässen eller liknande. Kafferasten kl 3 var skön som vanligt, dock hade jag en skvätt kvar i koppen när jag gick ut från fikarummet. Jag stannade upp i mässen för att rycka åt mig en kärnfri vindruva då båtjäveln får bottenslag (luft kommer emellan skrovet och vattnet och det resulterar i ett bottenslag liknande ett litet jordskalv). Allt skakar till och givetvis skvätter bottenskrapet upp i kaffekoppen upp på tröjan. Till råga på allt, jag tappar vindruvan som ramlar ner på durken och börjar rulla runt åt alla möjliga håll. Givetvis kommer Kapten med sin stora mage förbi med ett fett dragande på smilbanden och säger:
- Jaha, det var meddelandet att kafferasten var slut.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde inget av det utan muttrade iväg istället.
I denna stund förs mina minnen tillbaka på Southampton där vi hade en kort sejour innan vi korsade Atlanten. Jag skulle iväg själv in till stan och yra så jag beställde en taxi och åkte in, var noga med att kolla vägen för att sedan kunna hitta tillbaka utan taxi. Jag och min dåvarande handledare Styrman Jånni Balle hade kommit överens om att jag inte skulle återvända till fartyget förrän jag hittat minst 3 snygga brudar.
Förtvivlat gick jag igenom det stora köpcentret fram och tillbaka, ut på stan, och in i köpcentret igen men utan vidare resultat. När det var 1 timme kvar till fartygets avgång gav jag upp. Resultatet blev 1,5 potentiella fad-ar på 3 timmars sökande. Mission impossible hade misslyckats och det hade nog fan i mig inte ens spelat någon roll om jag så haft Tom Cruises hjälp. Jånni balle var givetvis medveten om vilket uppdrag han hade gett mig så han var knappast förvånad när jag kom tillbaka. När jag väl kom tillbaka ja. För på min väg hem hade jag givetvis inte så bra pejl på läget som jag trodde. Jag började gå i rätt riktning antar jag men att hitta tillbaka var lättare sagt en gjort.
Jag gjorde såsom jag antar många andra gjort i min sits, jag skulle fråga någon av den inhemska befolkningen. Första bästa tant jag såg kom emot mig och jag hann inte reflektera över varför hon hade solglasögon på sig en molnig dag, utan av ren reflex får jag ur mig något i stil med:
- Excuse me, can you point in the direction to the port?
Redan när orden lämnat min mun insåg jag mitt misstag. Tanta var ju för fasen blind. Till svar fick jag något i stil med ett muttrande "Very funny" samtidigt som hon fortsatte gå vidare.
Borde jag skämmas eller ska jag vara glad över att jag kan stryka från min bucket list: "Fråga en blind om vägen"? Det var ju faktiskt helt omedvetet och det är väl därför jag nu i efterhand kan skratta lite åt det med gott samvete.
Jånni balle skrattade iallafall så gott när jag kom tillbaka att han höll på och ramla ur stolen.
För att reda ut det här med styrman satan, så är han min nuvarande handledare. Han är överstyrman och löste av min dåvarande handledare, "överstyrman Jånni balle" i Manzanillo i Panama. Styrman satans namn har lika mycket anknytning till hans personlighet som Stilla havet har. Nej, för att citera honom själv: "Nej jag säger aldrig emot, jag är ju följsam som en katt." Han har rätt. Hans godhet ligger i samma klass som Pålles.
Vi har för övrigt en bastuklubb. Vi bastar i princip när det är dags att raka skägg. I början trodde jag vi bastade och passade på att raka oss efteråt. Egentligen är det att vi ska raka oss och passar på och basta. För skön idé av styrman satan som alltid filar fötterna efter varje dusch. "en lumpenskada" som han själv vill uttrycka det.
Långt, långt inlägg. Nästa inlägg kommer handla lite mer om vad som hände efter mitt och Jisstas äventyr i Manzanillo i Panama.
Panamakanalen, krokodilerna, utbjudandet av maten, delfinerna, havsköldpaddan samt Port Hueneme som blev ett underbart äventyr helt oplanerat p.g.a mitt dåliga geografisinne!
Dagens tips: Var alltid beredd!
Puss&kram
/JP
Kommentarer
Postat av: Pp
tack för komplimangen mitt i inlägget
Trackback
